Läser Andy Weir s The martian.Önskar att jag kunde skriva en så lättflytande text. Spännande men inte svårläst. Inget Nobel pris där inte.

Har startat upp ateljén igen. Och min medhjälpare ligger och kritiskt granskar arbetet. Och tar en liten lur vid kaminen i mellanåt.

 

Gick ut i ateljén. Tänkte börja måla men kommer bara på att det jag gör är föråldrat och har inget med mig att göra längre. Då hittade jag den här gamla datorn och satte genast igång att skriva och kolla hur den fungerar.

Jag har jobbat med datorer och datorgrafik så länge nu att det har blivit mitt riktiga jag. När jag ser på dom här stackars ofärdiga målningarna som står överallt inser jag att det jag var, och hur jag jobbade inte finns längre. Jag har förstört tavlor som jag inte har kommit vidare med men nu känner jag mig bara likgiltig.

 

 

 

Jag har försökt att hitta en  en gemensam länk mellan den traditionella konsten och den digitala. Någon form av gemensamt arbetssätt. En bildvärld som är överförbar. Men sättet att konstruera virtuell konst och skulptur är annorlunda. Visserligen med många berörings punkter men i det praktiska arbetet finns skillnader som är svåra att överbrygga.

 

 

Jag börjar inse att det enda sättet att gå framåt är att antingen avveckla måleriet eller försöka utveckla det  i någon riktning som faktiskt skulle kunna verka i alla fall något vettigt. Jag kommer nog inte slutföra några av de bilder som hänger omkring. Om dom inte intresserar mig kommer ingen annan heller finna något i dem Ibland kunde man hoppas på att man inte utvecklas länge utan bara finner stilla sömn i den man är. Men det är ju inte jobbet eller världen.

Ett misslyckat projekt. Efter att ha sett den nyrenoverade Maria Bebådelse på Ufficierna ville jag försöka mig på den. Jag höll på med den i många år innan jag insåg att den förstörde mitt liv och mitt måleri.

Tii slut gick jag ut i ateljén och gjorde slut på den. En befrielse.